söndag 16 augusti 2009

Cecilia Ahern, A place called here

Ever since the day her classmate Jenny-May Butler vanished, Sandy Shortt has been haunted by what happens when something-or someone disappears. Finding has become her goal.

"Sometimes people lose more than just socks, Sandy. You can forget where you put them first of all. Forgetting things is just parts of your memory missing, that's all. "
"You can remember again, though."
"Yes, but ypo don't remember all things and you don't find all things. Those things en up here."
"That's bizarre."
" It's really very simple if you remember it like this. Everything in lif has a place and when one thing moves, it must go somewhere else. Here is the place that all those things move to."

Cecilia Ahern kan liknas vid Marian Keyes verk, den enorma skillnaden är att Ahern alltid har en underbar twist i sina historier. I A place called here får den stora gåtan var alla borttappad saker och försvunna människor tar vägen. Strumpor, bilnycklar och dylikt slutar inte bara att existera utan hamnar på en plats i en annan värld.
Historien följer två karaktärer. Sandy (I) och Jack, som skrivs i tredje person. Jacks berättelse funkar som ett ankare till den "vanliga" världen. Den är tråkig och intetsägande medans Sandys berättelse är spännande och alltid kommer överraskningar.
Boken lockar, förrädiskt, läsaren till att vilja läsa slutet först. En liten besvikelse är att Ahern inte utnyttar berättelsen fulla potential. Sandy har en helt ny värld att utforska och människor att möta. Trots min lilla småkritik är detta en mycket charmig och läsvärd bok som ingen bör missa.

Betyg: 6

Humor: 1
Kärlek: 4
Spänning: 5
Sorglig: 1

måndag 10 augusti 2009

Lian Hearn, På kudde av gräs

Jag var inte den enda medlemmen av Släktet som utbildades. Jag fick min utbildning tillsammans med flera andra pojkar, de flesta yngre och samtliga födda i Kikuta och uppfostrade inom familjen. Ingen av de andra kom i närheten av vad jag förmår. Jag kunde vara osynlig i flera minuter i sträck, till och min i den kala salen med vita väggar. Jag kunde dela på min under strid, och se min motståndare kämpa mot mitt andra jag i andra änden av rummet. Jag kunde röra mig ljudlöst medan min egen hörsel blev ännu skarpare och de yngre pojkarna lärde sig snabbt att aldrig möte min blick. Jag hade försänkt dem alla i sömn vid ett eller flera tillfällen. Jag lärde mig långsamt att kontrollera förmågan när jag övade på dem.

Den andra delen av Lian Hearns berättelse om klanen Otori. Sagan fortsätter i samma anda som Över näktergalens golv, det finns varken början eller slut. Kaede framställs mer tuff och listig vilket tilltalar mig då många författare av historisk fiction skildrar kvinnor mer som svaga individer, likt en docka. Miljöbeskrivningarna är fantastiska och jag köper, konstigt nog, hela konceptet när det gäller framställningen av medeltida Japan. Religion eller snarare mytologin mixas mellan människorna där olika gudatro och bedjande till ”den upplysta” förekommer. Detta är en spänningsroman som går fort att ta sig igenom. Läsaren är fast från första sidan i sagan kärlek och död, grymhet och krig.
Mitt tips är att läsa den på engelska då jag tycker översättningen har vissa brister och det förekommer en del översättargrodor.

Betyg: 5

Spänning: 4
Kärlek: 5
Humor: 1
Sorglig: 3

lördag 8 augusti 2009

Herman Lindqvist, Madame de Pompadour

Det är alltid ett sant nöje när författaren själv läser upp sitt verk (ej Dick Harrisson). Herman gör det som vanligt med bravur. Madame de Pompadour skildrar Ludvig den XV älskarinna Jeanne-Antoinette Poisson liv vid hovet i Versaille. Ludvig var regent i Frankrike under mitten av 1700-talet och väckte stor skandal då han tog en kvinna av folket till älskarinna.

Det som gör Hermans böcker så underbara är detaljerna. Han beskriver in i minsta händelse hur dagarna i Versaille levdes av de kungliga och då framförallt kvinnornas liv. Att sminket som användes innehöll tungmetaller som kvicksilver och bly eller att varje människa med kunglig börd skulle obduseras efter döden. De stackars kammarjungfruna fick stå med silverbrickor och på dessa placerades den avlidnes organ.

Intrigerna vid hovet var enorma och minsta felsteg, genom brott mot ettiketten, språkmiss eller felsteg följdes av utfrysning och kollektiv mobbning.
Madame de Pompadour har inte enbart gått till historiens om Ludvigs XV älskarinna. Hon var politisk aktiv och gynnade konsten i stor skala. Den sista perioden i Roccoco stilen kallas för Pompadour (1745-1764). Även om det vid tillfällen där namn och platser surrar i huvudet på lyssnaren så fastnar mycket av berättelsen. I skrivande stund mer än jag kunde ana :)

Betyg: 5
Spänning: 0
Kärlek:2
Sorglig:1
Humor: 1

onsdag 5 augusti 2009

Janet Evanovich, Finger Lickin' fifteen

When I was a kid, I was afraid of spiders and vegetables. As an adult, I've eliminated vegetables from my fright-o-meter, but I've added a whole bunch of other stuff. Homicidal maniacs, serial rapists, cellulite, Joe Morelli's Grandma Bella, rabid bats, and any form of organized exercise.
My name is Stephanie Plum, and I work as a bond enforcement officer. It's not a great job, but it allows med to avoid organized exercise, and I hardley ever encounter rabit bats.

Den femtonde boken av Evanovich vars innehåll kretsar kring prisjägaren (borgenindrivare) Stephanie Plum. I denna del blir Stephanies vän Luna vittne till ett mord och därefter utsatt för flertalet mordförsök, människor får halsen avskuren och Stephanies mormor, Mazur (tillsammans med Luna) försöker vinna en kocktävling.

Where'd you get the grill? I asked.
I borrowed it from Bobby Brooker. He said there was a lots of propane in the tank. And my understanding is, all I have to do is turn the knob.
Lula took the matches, bent over the grill, and Phuunf! Flames shoot four feet inte the air and set her chef's hat on fire.
That did it, Lula said, stepping back, hat blazing. It's cookin' now.
I had a split second of paralyse, mouth open, eyes bugged out, staring at the flaming hat.
What? Lula said.
Your hat's on fire, I told here. You look like one of them cookout marshmallows.
Lula rolled her eyes upward and shrieked. Yow! My hat's on fore! My hat's on fire!
I tried to knock the hat of her head, but Lola was running around in panic.
Hold still! I yelled. Get the hat off your head!
Somebody do something! she shouted, wild-eyed, arms waving. Call the fire department!
Take the damn hat off, I said to her, lunging for her and missing.
I'm on fire! I'm on fire! Lula yelled, running into the grill, knocking it over. Her hat fell off her head onto the ground and ribbons of fire raced in all directions across my parents' yard.
Growing grass was never a priority for my father. His contention was if you grew the grass, you had to cut the gass. And what was the point in that? The result was that most of our backyard was dirt, with the occasional sad sprinkling of crab grass. In seconds, the fire burned up the crabgrass and played itself out, with the excetion of halfdead maple tree at the back of the yard. The tree went up like Vesuvius.

Inte direkt en serie jag vill skylta med (att jag läser dvs). Men ibland behövs just denna typ av upplevelse. En lättsam, snabb, lite vrikad och oerhört rolig bok som lyfter upp stämningen. Att betyget blev lågt beror på de tidigare böckerna i serien varit betydligt bättre.
Detta är framförallt en bok, serie för tjejer. Engelskan är lätt att följa och har ibland en charmig dialekt. Mitt tips är dock att börja med den första delen, Lovligt byte.

Betyg: 4

Spänning: 3
Kärlek: 5
Humor: 6
Sorglig: 0

tisdag 4 augusti 2009

Lian Hearn, Över näktergalens golv


Han hade svärdet i handen. Den enda som räddade mig var att hästen inte ville gå in under grindvalvet. Den stegrade sig och ryggade baklänges. Iida röt till. Männen inne på gården vände sig om och fick syn på mig. De ropade högt på sin grova Tohandialekt. Jag ryckte till mig det sista av rökelsen - jag märkte knappt att den svedde mig i handen - och rusade ut genom grinden. När hästen skyggade åt mitt håll körde jag rökelsen i flanken på den. Den stegrade sig över mig och de stora hovarna fäktade strax intill min kind. Det susade när svärdet skar ner genom luften. Jag såg Tohanmännen runt omkring mig. Det verkade inte möjligt att de skulle kunna missa mig, men det var som om jag hade särat mig i två delar.

Mina ögon har under många år fastnat för omslaget till den denna bok. Jag har ingen förklaring till varför jag inte läste den tidigare. Mitt intresse för Japan är enormt framförallt för kulturen, språket, historien, anime vilket borde ha tillfört ett tidigare intresse.
Över näktergalens golv handlar om klanen Otoris livsöden under den feodala medeltiden i Japan. Boken kvalificeras i genren fantasy - äventyr och påminner en hel del om Robin Hobbs värld av lönnmördare och narrar. Hearn saga går utanför den klassiska berättelsen om samurajer och kantana och inriktar sig mer på förmågor utifrån en liten dos av fantasy.
Boken utspelar sig utifrån två karaktärer, dels Takeo- jag och dels kvinnan Kaede som beskrivs i tredje person. Miljön i boken är fantastiskt beskriven och boken passar utmärkt för högläsning. Hearn skriver en allround bok dvs. den passar, enligt mig, både tjejer och killar. Framförallt pga. att en av huvudpersonerna är kvinna.
Jag fastnade direkt för bokenoch sträckläste den med stor glädje.
Lian Hearn är psydonym för Gillian Rubenstein (66 år). Hon är en av de första författarna, från väst, att skapa berättelser utifrån japansk mytologi. Sagan om klanen Otori är från början menad som en trilogi men har nu utvecklats till fem böcker.

Betyg: 7

Spänning: 5
Kärlek: 5
Humor: 1
Sorglig: 3

söndag 2 augusti 2009

Steve Berry, Den tredje hemligheten

Påve Klemens XV upprepade besök i Vatikanens hemliga arkiv, där Jungfru Marias profetior från Fatima förvaras, börjar skapa oro i Vatikanen. En av dessa profetior- som ännu inte avslöjats för världen, kan förändra den katolska kyrkans framtid.

Uppläsare: Rolf Lassgård
Steve Berry verk inriktar sig på mystery och spänningsgenren kring den katolska kyrkan. Antingen kretsar handlingen kring Vatikanstaden, tempelriddarna eller påven själv. Läsaren får en hel del mumsig kunskap om påveämbetet, konklav, regler och historia kring den katolska kyrkan. I liknelse med da Vinci koden, Tempelriddarna, eller dylika verk så kretsar handlingen kring att kyrkan ruvar på stora hemligheter som kan förändra människors tro på Jesus och Gud. Den tredje hemligheten anspelar på en profetia där jungfru Maria visade sig för några barn i Fatima under 1930-talet.
Boken blir lite långsam emellanåt men den mest intressanta är diskussionen kring prästers avhållsamhet dvs. varför den katolska kyrkan lever kvar i regler och förordningar som skapades för flera hundra år sedan. Borde det inte, i modern tid, vara givet att präster ska få gifta sig och skaffa familj. Liknade rubriker är kvinnliga präster, preventivmedel m.m.
Min rekommendation är ändock att både da Vinci koden (Dan Brown) och Den sista tempelriddaren (Khoury, Raymond) är mycket mer läsvärda.

Betyg: 5

Humor: 0
Spänning: 5
Sorglig: 0
Kärlek: 3