Jag var inte den enda medlemmen av Släktet som utbildades. Jag fick min utbildning tillsammans med flera andra pojkar, de flesta yngre och samtliga födda i Kikuta och uppfostrade inom familjen. Ingen av de andra kom i närheten av vad jag förmår. Jag kunde vara osynlig i flera minuter i sträck, till och min i den kala salen med vita väggar. Jag kunde dela på min under strid, och se min motståndare kämpa mot mitt andra jag i andra änden av rummet. Jag kunde röra mig ljudlöst medan min egen hörsel blev ännu skarpare och de yngre pojkarna lärde sig snabbt att aldrig möte min blick. Jag hade försänkt dem alla i sömn vid ett eller flera tillfällen. Jag lärde mig långsamt att kontrollera förmågan när jag övade på dem. Den andra delen av Lian Hearns berättelse om klanen Otori. Sagan fortsätter i samma anda som Över näktergalens golv, det finns varken början eller slut. Kaede framställs mer tuff och listig vilket tilltalar mig då många författare av historisk fiction skildrar kvinnor mer som svaga individer, likt en docka. Miljöbeskrivningarna är fantastiska och jag köper, konstigt nog, hela konceptet när det gäller framställningen av medeltida Japan. Religion eller snarare mytologin mixas mellan människorna där olika gudatro och bedjande till ”den upplysta” förekommer. Detta är en spänningsroman som går fort att ta sig igenom. Läsaren är fast från första sidan i sagan kärlek och död, grymhet och krig.
Mitt tips är att läsa den på engelska då jag tycker översättningen har vissa brister och det förekommer en del översättargrodor.
Betyg: 5
Spänning: 4
Kärlek: 5
Humor: 1
Sorglig: 3
Mmm, har läst de första tre böckerna i serien och de är rätt bra. Det finns väl fler vill jag minnas, det var något år sedan jag läste del 3.
SvaraRadera/ Anders
Det finns fem böcker. I de tre första följer berättelsen tätt efter varandra. I den fjärde har det gått femton år sedan den tredje. I den femte kör författaren en klassisk tillbaka blick (gillas ej) och inriktar sig på vad som hände innan ettan.
SvaraRadera