Åsa Foster - Man måste inte alltid prata om det

En cancersjuk arkitekt träffar en tonårstjej på glid och bestämmer sig för att för en gångs skull sätta sina egna önskningar främst, utan hänsyn till vad som går sönder på vägen. Tre pojkar ger sig ut på jakt efter en grön mamba som dödat en liten flicka, men förstår inte att det finns andra rovdjur än de som de vuxna varnat för. Ett hembiträde försöker avvärja katastrofen när hennes arbetsgivare bestämmer sig för att hjälpa hennes sjuke man.

Tjugo år har gått sedan apartheid, men det nya Sydafrika präglas fortfarande av segregation, rädslor och våld - om än med nya herrar.

I regionen KwaZulu-Natal på Sydafrikas östkust gränsar milslånga stränder till kåkstäder, zulubyar och inhägnade villaområden. Människorna i Åsa Fosters debut förenas av att något gnager i dem. Något som de sällan kan sätta fingret på, men som får dem att antingen bryta med det invanda, eller att ta kurs mot mörkret inom dem.

Jag gillar att då och då ge mig på en novellsamling, framförallt för att det går att avsluta en berättelse efter ett kapitel och att självförtroendet stärks genom att sidorna flyger förbi. Jag har en stark relation till Sydafrika efter min vistelse där. Jag känner igen landet i många av berättelserna, framförallt segregationen och att man inte lär av historien. Den som inte lär av historien är dömd att upprepa den. Rekommenderar verkligen denna lilla novellsamling.

Betyg: 7

Förlag: Bokförlaget forum
Sidor: 240
Författarland: Sverige
Utgiven: 2014
Genre: skönlitteratur, novell