Christopher Paolini - Inhertiance

A profound sense of horror suffused Eragon. Of all the ways he could imagine dying, being eaten alive by a Ra’zac was by far the worst. He yanked on the chain with renewed determination, biting his gag to help him withstand the agony in his arms.  

Den avslutande delen är nu utläst och det är lite sorligt att jag aldrig kommer få återkomma till Eragon och Saphira. Inför boken hade jag många frågor:

• Till vem ska det sista drakägget kläckas?
• Kommer magin att utrotas för att stoppa Galbatorix?
• Ska det växa fram kärlek mellan Eragon och Arya?

      Till den första frågan hade jag ett sannolikt svar innan jag började läsa, vilken visade sig vara korrekt.  

Min favoritkaraktär är häxan Angela, men sin klockhet och sin rappa tunga är hon en fröjd att stöta på i berättelsen. Paolini hade inför Inhertiance lovat att berätta mer om Angela och hennes ursprung. Vissa delar av Angelas ursprung har presenterats men det känns som om mycket fortfarande döljs i mörkret. Paolini har därmed material för ytterligare en bok :)

  
Boken växlar mellan Eragon, Roran och Nasuada. Synvinkel från Eragon dominerar. Paolinis språk är perfekt och jag njuter av varje sida. I Inhertiance får läsaren för första gången möte Galbatorix i egen hög person, vilket är laddat med många psykologiska vändningar. 

Slutet är passande och jag anser att Paolini har lyckats med sin serie från första till den sista boken. Det är första gången sedan den avslutande delen i Harry Potter serien som jag grät till de avslutande kapitlen i en bok.

Betyg: 8

Förlag: Knopf Borzoi books
Sidor: 849
Utgiven: 2011
Författarland: USA

Övrigt: del 4 i serien om Eragon
Genre: fantasy