Den gotländska myten om vita havsfrun har funnits sedan Tjelvar tände elden och ön steg ur havet. Det berättas om en ung kvinna som drunknade på bröllopsnatten och som sedan dess i sin osalighet försökt locka ned män i underströmmarna utanför västkusten. Myten väcks till liv när en sjuksköterska hittas mördad i lusthuset på Tempelkullen i Botaniska trädgården. Hon är klädd till brud.Kriminalinspektör Maria Wern utreder fallet. Det blir en ojämn kamp där mördaren kan observera varje steg polisen tar. Med en intelligens och ett tekniskt kunnande som överträffar allt de trodde var möjligt planläggs en djävulsk strategi. Ondskan finns närmare än de tror.(källa:bokus)
Äntligen har Anna Jansson hittat tillbaka till mina förväntingar. Den senaste, av hennes böcker, var Silverkronan. Inledningen är imponerande. Mina känslor hoppar från hat till rädsla. Det enda som jag blir irriterade på i storyn är alla patetiska kärleksförhållanden (vilket tyvärr är ett återkommande tema hos Anna Janssons verk). Jag vill hellre se en större satsning på fakta och story kring utredningen. Jag blir lite skeptisk kring tanken att någon kan hacka sig in på en rysk spionsatelitt och övervaka hela Gotlands befolkning. Dock är handlingen mycket bra med en förvånande och lite väl Hollywood.
Betyg: 7
Lärorik: 3
Humor: 0
Kärlek: 3
Spänning: 3
Den senaste boken jag läste av Jansson var just Silverkronan och jag tyckte att den kort och gott var en enda härva av Medeltidstrams som inte alls gick hem hos mig.
SvaraRaderaJag har dock inte gett upp om henne än, men jag håller med dig: Werns kärleksproblem tar upp alltför värdefull tid och energi från själva intrigen. Antingen får hon och maken reda ut problemen eller så är det dags att de skiljer sig snart. Efter att ha läst din recension så förstår jag ju att det endast är ett önsketänkande från min sida!?
Jag kan glatt berätta att de har skilt sig sedan 3-4 böcker tidigare. Dock fortsätter inte Marias kärleksförhållanden att gå så bra.
SvaraRaderaJag gillade Silverkronan just för det historiska. :)