lördag 27 juni 2009

Anna Jansson, Först när givaren är död

Huvudet sprängde. Huden sveddes. "Hjälp mig! Snälla någon, hjälp!" Luften var tjock som sirap och kunde omöjligt tränga ut. Den stockade sig djupt ned i bröstet medan det kändes som om huden flåddes av henne med taggiga knivar. Hon var blind. Ögonen brann som eld. Hon samlade sig i en sista ansträgning. Det måste gå. Med all sin kraft försökte hon sparka upp dörren. Den gick inte att rubba. Hettan var olidlig. Ångan brände huden. Det sved som kaustiksoda. Hon skrek högt i panik.

Att jag först började läsa Anna Jansson deckarberättelser om Maria Wern berodde på att hennes namn påminde så mycket om mitt. Hennes debut, Stum sitter guden är fortfarande en av mina favorit från en svenskdeckarförfattare. Sedan dess har hon tyvärr inte lyckats nå upp till mina förväntningar. Det var nära med Silverkronan. Först när givaren är död är tyvärr inget undantag, den är tråkig och intetsägande. En gång väcktes mitt fulla intresse, vilket varade under ca 4 sidor.. Det inträffade när författarinan går in på historiska teorirer om Birkas placering i historien dvs. var staden verkligen belägen vid Björkö eller borde den inte ha existerat på självaste Gotland. Grunden för iden bygger på att de största och flesta fynd av silvermynt har hittats just där. Mynten härstammar från orienten, volgabulgariska, bysantinska osv. Ett ytterligare motargument är att Gotland under vikingatiden kan liknas vid en frihandels zon dvs. ön tillhörde inte Sverige. När sedan stormakten Sverige, under 1500-1600, ville sätta sig själva på världskartan med en ärorik och storslagen historiebeskrivning placerades Birka på fastlandet eftersom den då tillhörde Sverige. Historieskrivaren Adam av Bremen beskriver under sitt besök 829 metropolen Birka, men nämner inte ens Gotland som då var en stor handelsstad. Detta kan alltså tolkas som om Birka i själva verket ligger på Gotland och/eller är namnet på ön.

Betyg: 5

Spänning: 4
Kärlek: 1
Sorlig: 1
Humor: 0

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar