My rating: 4 of 5 stars
Åsne Seierstad har än en gång skrivit en riktigt bra bok. Den är hemsk, fruktansvärd och jag fylls med panikkänslor när hon beskriver skjutningarna på Utöya ut barnen och ungdomarnas perspektiv. Jag lider med föräldrarna till de barn som inte överlevde, hur tar man sig vidare efter att ha förlorat ett barn?
Seierstad skapar en berättelse från Anders barndom till dess att han begår handlingarna i Oslo och på Utöya. Jag missar nästan övergången när hon slutar kalla honom Anders och istället skriver Breivik. Jag får också en historielektion om Norge där fokus ligger politik, ungdomsrörelser, tempelriddare, socialen och mycket mer. Anders får mycket utrymme, bitvis för mycket men den viktiga historien berättas av de ungdomar som genomlevde terrorn.
Kritiken mot Seierstad är stor, fokus framförallt på hennes bristande källhantering. Breivik har aldrig gett något intervju så allt författaren fått fram är andra handskällor. Hon har en källförteckning med kommentar i slutet men jag känner mig tveksam att kalla detta en biografi, jag vill bitvis lägga till ordet skönlitteratur. MEN DET VIKTIGA med historien är att jag som läsaren inte kan få en bättre insyn i vad terror innebär. Detta är så nära jag kan komma de ungdomar som fick uppleva terrorn på Utöya och tack vare Seierstad blir deras röster hörda.
View all my reviews
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar