Bokcirkel: Carl-Johan Vallgren, Den vidunderliga kärlekens historia

Det är inte bara hans kärlek som är vidunderlig – utan också han själv, Hercule Barfuss. Alltsedan han föddes på ett glädjehus i Königsberg 1813 har han väckt människors fasa med sin vanställdhet. Han är också döv, och dvärg, men han har fått en sällsynt gåva – förmågan att läsa andras tankar. Den kommer att skänka honom ett våldsamt och märkligt öde, och farliga fiender.

Vi följer Hercule till kloster och dårhus, till Vatikanen och varietésällskap, Swedenborgianer och salonger, och får också inblick i framväxten av de dövas språk. Men först och främst är romanen en förunderlig och gripande kärlekshistoria. Hercule Barfuss glömmer aldrig den flicka som föddes på bordellen samma natt som han, och samhörigheten med henne. Källa: adlibris 

 Den här boken diskuterade vi under andra bokcirkelträffen. Jag gillade den första början av boken, men tappade sedan intresset när Hercule beger sig ut för att hämnas sin älskade. I det läget borde boken ha döpts om till "Den vidunderliga hämndens historia". Tre av oss i bokcirkeln tyckte inte alls om boken och en älskade den. Framförallt störde vi oss på språket där författaren bitvis gått till överdrift i sina beskrivningar av personer, miljö och dylikt.Vissa scener har etsat sig fast på näthinnan t.ex. scenen där björnen blir torterad eller när katten gör entré. Jag har svårt att se varför författaren fick Augustpriset, jag anar att det annorlunda språket spelade in.  

Betyg: 4

Förlag: Bonnier audio
Speltid: 10 h 33 min
Utgiven: 2007
Uppläsare: Författaren själv
Författarland: Sverige
Genre: skönlitteratur