Men mor hade manat på honom. Sagt att hon inte ville ha en badkruka till son.(...) Mor vadade ut till honom, skrattade och tog honom i handen, förde med sig honom utåt. (...) Till slut kände han inte något fast under fötterna, men det gjorde inget, för mor höll honom, hon bar honom, hon älskade honom.
Sedan släppte hon taget (...) han höll upp hakan för att hindra vattnet att nå munnen, men det närmade sig alltför snabbt och han hann inte stänga den, munnen fylldes av salt, av kallt som for ner i strupen, och vattnet forsatte att stiga, över kinderna, över ögonen, och han kände hur vattnet slöt sig som ett lock över hans huvud tills alla ljud försvann och det enda han hörde var bruset av det som krälade och kröp.
Läckbergs senaste Roman om Patrik Hedström är oerhört spännande. Det Läckberg gör bra är hennes förmåga att skapa en fin balans mellan deckare och familjeliv. Man engagerar sig i båda parterna vilket höjer upp boken. Dock inte hennes bästa.
Den stora överraskningen är dock slutet, där Läckberg viker av från den klassiska stilen då hon avlutar boken abrupt och man får vänta på nästa...
Betyg: 6
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar